Vintertid.

En helt underbar känsla som jag aldrig varit med om innan. Det kändes som om alla mina bekymmer bara rann av mig och jag stod där, ensam, men lycklig. Jag kände mig inte ensam alls, det kändes som att jag hade allt jag kunde önska mig. Och detta kände jag bara genom en promenad ute i regnet. Att det regnade var ett stort plus. Det var regnet som gjorde att det kändes som att alla bekymmer rann av mig. Jag kan inte beskriva känslan, den måste upplevas. Jag satt inne och bara kände att jag var tvungen att gå ut, regnet lockade. Jag hade med mitt paraply men det var härligare att låta regnet falla på mig. Jag satte mig ner i gräset och bara njöt. Blundade, andades in andades ut och samlade mina tankar. Jag hade kunnat sitta där i evigheter. Sedan gick jag till mitt hemliga favoritställe som jag hade som barn. Dit gick jag när jag ville vara för mig själv och när jag hade gjort något dumt och ville gömma mig. Egentligen var det inte hemligt för att när jag hade varit borta ett tag kom det alltid någon och hämtade mig. Jag vill vara liten igen, sju år. När man inte hade ett enda bekymmer i världen, allt var underbart.